August Burns Red är äntligen tillbaka med en uppföljare till Messengers, en av 2007 års stora överraskningar för min egen del. Men nu har alltså uppföljaren Constellations kommit och den slår ut Messengers med häst längder.
Det som många whineade på(även jag till en viss del ;>) med Messengers var att den inte var alltför varierad. De flesta låtarna lät hyffsat lika och man märkte att det var några "filler tracks" här och där. Detta symptom är som bortblåst med denna release. De har verkligen jobbat på denna skiva märks det och varenda låt är en egen låt utan att vara lik någon annan.
Det märks verkligen att bandet har turnerat med Between The Buried And Me, både musikaliskt och i variationen. Hur de åstakommer denna variation är genom att göra några oväntade saker, som att dra ner på tempot, slänga in en piano slinga eller ett underbart gitarrsolo. En väldigt välkommen utveckling, som klingar väldigt bra.
Att Matt är bra på trummorna visste man redan, men han plockar fram lite extra denna gång vilket är mycket uppskattat. Samma sak med gurorna, de har verkligen stepped up a notch. Breakdownsen, som även denna gång finns med är bättre än någonsin. I Messengers hade ju varje låt typ tre stycken var och de var obligatoriska. Här är det max två per låt, men det betyder inte att de är sämre. Tvärt om, de är tyngre och brutalare än någonsin. Vocalsen från Jake är som vanligt helt tokigt bra. Jag har alltid gillat hans stil och röst, och han gör ingen besviken denna gång heller.
Även lyricsen har dragits upp lite, med väldigt fina och härliga rader. Ett exempel som slår hårt:
"What will become of you? Your mind is the mountain before you. You’ve reached the summit, now transcend the skies."
Influenserna från Messengers finns dock kvar. Det hör man om inte annat i öppnings spåret Thirty And Seven som agerar lite som en övergång från det gamla till det nya. På Marianas Trench, som är ett av de starkare korten, märks det verkligen hur de har utvecklats som band. Öppningen med lugnt gitarr spelande och sedan övergången in i låten är helt underbar. Även 6 minuters stycket Meridian är en ny, mycket välkommen, del av ABR där de visar att de kan göra instrumentaliska låtar bra också.
Sen gör det ju underverk när självaste Tommy Rogers från Between The Buried And Me, tittar in och gästmedverkar på skivans mest känslosamma låt; Indonesia. Nackhåret står rakt upp när den låten går igång.
All in all är detta ett stycke musik, som man inte får missa. Från de lugna partierna till de tunga och välsmakande breakdownsen så ligger den högt på min lista för årets album än så länge.
